Älgens horn

Det är bara tjuren hos älgarna som har horn, men de är å andra sidan hans största stolthet.

Älgen fäller hornen varje år. De börjar utvecklas på våren ur de små bastklädda rosenstockarna som sitter bakom älgens ögon, och beroende på älgens ålder blir de olika stora. Hornen täcks av basthud medan de växer och för att de ska bli riktigt stora kan de växa upp till 2 centimeter per dygn. Mellan sex och tolv årsålder brukar hornen vara som störst, och om älgen får leva längre än så börjar hornen bli mindre igen. Det är först vid två års ålder älgen börjar utveckla de första spetsiga pinnarna till horn, och därefter blir de större för varje år. Det finns två typer av horn; stånghorn som också kallas cervina horn är vanligast i södra Sverige, medan skovelhorn, palmata horn, är vanligast i norra Sverige.

Hornens tillväxt styrs av hormoner; könshormon och tillväxthormon. Medan hornen växer är de täckta av basthud som är rik på blodkärl och förser hornen med näring. När de är färdigutvecklade på sensommaren torkar basthuden in och tjuren börjar feja av dem mot buskar och träd så de blir alldeles röda av kåda och smuts. Sedan använder han hornen för att imponera på älgkor han lyckas locka till sig med sitt brölande lockläte. Möter han en annan älgtjur kan strider då tjurarna stångas med varandra uppstå.

Älghorn är en uppskattad råvara i hantverk och hemslöjd och används till knappar, knivslidor och intarsia i andra föremål. De är också vanligt att vackra horn monteras för att pryda en vägg i en gillestuga. En del exporteras också till andra länder som uppskattar älgens majestätiska atmosfär.

Europas största älghorn som fälldes i Vuollerim, var 120 cm långt och fick 420 poäng på den skala som används för att mäta hornstorlek.