Fakta om älgen

Älgen är Sveriges största däggdjur. Den är något större i norra än i södra Sverige och tjuren är ca 20% större än kon. Älgkon är ungefär 160 cm hög, men älgtjuren har cirka 2 meter i mankhöjd. En älgko väger mellan 270 och 360 kg och en älgtjur kan väga över ett halvt ton. De tyngsta kända älgtjurarna har vägt nära 800 kg. Älgen kan bli 15 år gammal. Det är dock ovanligt att tjurar blir så gamla eftersom jägare helst skjuter dem för de ståtliga kronornas skull.

Älgen variera i olika färger av brunt med grå, svarta eller röda nyanser. Det finns även vita älgar även om de är ovanliga. Benen är långa och ljusa, och kroppen är massiv med en tydlig puckel. Älgen har en mycket tydlig mule som den använder till att repa blad och kvistar med. Kon har en tydlig vit strimma vid baken, och tjuren har under delar av året stora horn.

Det finns ca 270.000 älgar i Sverige. De finns över hela landet, men trivs bäst i skogsområden.

Allmänt delas älgen in i två raser, den europeiska Alces Alces och den nordamerikanska Alces Americanus. Den nordamerikanska rasen är större än den europeiska. Det finns också en hybridiseringszon där raserna blandas, som sträcker sig över Sibirien och Mongoliet. Den nordamerikansk älgen är vanligast i Alaska, men finns också i delar av New England och New York, Klippiga bergen, Minnesota och vid de stora sjöarna.

Älgen brunstar under hösten och har sedan en dräktighet på åtta månader. En eller två kalvar föds sent på våren och stannar sedan hos kon i ett år.

Det är bara de största rovdjuren som klarar att ta sig an älgar, som vargar, brunbjörn och sibirisk tiger. Kalvar kan dock tas av stora rovfåglar, och det finns händelser då späckhuggare lyckats ta en älg.

Älgens horn

Det är bara tjuren hos älgarna som har horn, men de är å andra sidan hans största stolthet.

Älgen fäller hornen varje år. De börjar utvecklas på våren ur de små bastklädda rosenstockarna som sitter bakom älgens ögon, och beroende på älgens ålder blir de olika stora. Hornen täcks av basthud medan de växer och för att de ska bli riktigt stora kan de växa upp till 2 centimeter per dygn. Mellan sex och tolv årsålder brukar hornen vara som störst, och om älgen får leva längre än så börjar hornen bli mindre igen. Det är först vid två års ålder älgen börjar utveckla de första spetsiga pinnarna till horn, och därefter blir de större för varje år. Det finns två typer av horn; stånghorn som också kallas cervina horn är vanligast i södra Sverige, medan skovelhorn, palmata horn, är vanligast i norra Sverige.

Hornens tillväxt styrs av hormoner; könshormon och tillväxthormon. Medan hornen växer är de täckta av basthud som är rik på blodkärl och förser hornen med näring. När de är färdigutvecklade på sensommaren torkar basthuden in och tjuren börjar feja av dem mot buskar och träd så de blir alldeles röda av kåda och smuts. Sedan använder han hornen för att imponera på älgkor han lyckas locka till sig med sitt brölande lockläte. Möter han en annan älgtjur kan strider då tjurarna stångas med varandra uppstå.

Älghorn är en uppskattad råvara i hantverk och hemslöjd och används till knappar, knivslidor och intarsia i andra föremål. De är också vanligt att vackra horn monteras för att pryda en vägg i en gillestuga. En del exporteras också till andra länder som uppskattar älgens majestätiska atmosfär.

Europas största älghorn som fälldes i Vuollerim, var 120 cm långt och fick 420 poäng på den skala som används för att mäta hornstorlek.

Älgens föda

Älgen är idisslare och den största av de vilda växtätarna i Sverige. Vid undersökningar av älgens maginnehåll har man hittat uppåt hundra olika växter, men den lever huvudsakligen på blad, bark och mindre kvistar från sly av lövträd som björk och rönn. Den kan också beta blåbärsris när det är ont om lövträd. På vintern lever den av barrträd och ljung. Älgens födosök kan leda till stora skador på skogsplanteringar eftersom de späda växterna är lättsmälta och på lagom nivå för att äta. Trots att älgen kan beta upp till 3 meter över markytan går det snabbare om födan är på lagom nivå. Älgen kan ibland också söka sig ut på åkrar och orsaka skador på odlingar av säd och andra grödor.

Den vuxna älgen äter nästan tio kg råmaterial per dygn. Mindre än hälften av födans vikt bryts ner och tas upp av kroppen, resten kommer ut som spillning. På sommaren kan älgen ta upp större del av födan, men på vintern gör den mer fiberrika födan att älgen måste äta mer.

Älgen är mycket noggrann med vad den äter. Är det många älgar i området kan det dock bli svårt för den att hitta tillräckligt med mat, och älgarna blir magrare och får svårare att fortplanta sig. Älgen konkurrerar om maten med andra gräsätare som rådjur och harar, men troligen äter de tre djurarterna på olika höjd och därför blir inte konkurrensen så intensiv.

Liksom kon har älgen har fyra magar- våmmen, nätmagen, bladmagen och löpmagen. När den idisslar stöter den upp maten, tuggar den en gång till för att bearbeta den, och låter därefter nästa mage fortsätta bearbetningen. Saliv och mikroorganismer blandas med födan. I bladmagen tas det mesta av vätskan upp och när maten når löpmagen är den så pass nedbruten att den sedan kan fortsätta till tarmen och passera ut som små hårda kulor.